På bättringsvägen (förhoppningsvis)

Zeke har inte haft fler krampanfall (peppar, peppar) sen han lades in på sjukhuset. Det har varit lite svårt att slappna av. Först var man beredd på ett anfall hela tiden. Under natten har jag vaknat flera gånger och lyssnat. När jag sen vaknade klockan åtta var jag otroligt glad att natten gått så bra. Nu känner man sig lite mindre nervös, men stesoliden har jag alltid i närheten ifall att. Hoppas verkligen att det fortsätter så här!

Han har flera biverkningar från epilepsimedicinen; ökad törst, ökad urinproduktion, yrsel och därmed ostadighet och förmodligen försämrad syn (eventuellt dubbelseende). Det är ju trots allt narkotikaklassad medicin. En av biverkningarna som vi gärna behåller är ökad aptit. Zeke som aldrig varit bra på att äta slänger nu i sig maten på en halv minut. Det är skönt! De andra biverkningarna får gärna försvinna när han vant sig vid medicinen.

Apropå medicinen. Blev ganska irriterad igår när jag skulle hämta ut den på apoteket och fick veta att närmsta apotek som hade den på lager var i Västervik, 16 mil bort. Var tydligen en ny medicin som veterinären börjat med så därför fanns den inte i lager. Man tycker ju att veterinären kunde kontrollera så att den finns innan hon skriver ut den. Alternativt ge oss tabletterna vi behöver tills vi kan hämta ut på apoteket. Problemet var ju nämligen att han var tvungen att ha dem samma kväll. Eftersom jag var på apoteket sent på eftermiddagen var det jour hos veterinären. Detta betyder att vi var tvungna att ytterligare en gång ringa jourtelefonen (kostnad=200 kr) för att fråga om vi kunde åka ut till dem (ytterligare en gång) för att hämta några tabletter. Fanns ju inga alternativ så det var bara att göra. På lördag kommer förhoppningsvis medicinen till apoteket.



Trodde vi skulle förlora honom

Det senaste dygnet har varit fruktansvärt jobbigt! Det började i förrgår när jag gick och la mig. Satt uppe och "nattpluggade" som jag ibland gör och gick väl i säng runt halv två. Precis när jag skulle somna hör jag hur Zeke "springer" med benen. En dröm tänkte jag för han brukar drömma och då springa med benen. När det eskalerade gick jag i mörkret för att väcka honom. När jag lägger handen på honom känner jag att han är helt stel och stenhård. Skriker då på Martin och sträcker mig efter lampknappen. Då ser vi något av det otäckaste vi någonsin sett. Han ligger helt spänd och sprattlar med benen, nacken sträckt uppåt och munnen vidöppen. Ögonen rullade, han kissade på sig och massvis med fradga på golvet. Vi blev helt panikslagna och bara skakade. Fattade inte alls vad som hände. Min och även Martins första tanke var att han fått ett hjärtstopp så vi började skrika på honom och försöka få igång honom igen. Efter en stund (kändes som en evighet) slappnade musklerna av. Då var han helt yr och bara tittade runt omkring sig. Vi ringde jourveterinären som tyckte att vi skulle komma in så fort som möjligt. Hon berättade att det var ett krampanfall. Blodprover togs, men de visade inte på någon orsak till anfallet. Vi fick stesolid (muskelavslappnande) med oss hem som vi skulle ge om det hände igen. Veterinären nämnde att det förmodligen rörde sig om epilepsi och då är det viktigt att hunden är lugn och inga stressande moment finns. Det var därför vi tog honom med oss hem. Vi förklarade att han tidigare varit mycket orolig då han varit inlagd.

Runt fyratiden på morgonen var vi hemma från veterinären. Fortfarande skräckslagna, men väldigt trötta. När vi somnat och sovit cirka en timme vaknade jag av att Zeke fick ett nytt anfall. Den här gången hanterade vi det bättre, men det var fortfarande otäckt. Nu hade vi fått lära oss att man ska vara lugn, låta hunden vara ifred och släcka lyset. Så fort som möjligt gav vi dock stesoliden till honom, vilket gjorde att anfallet blev kortare än det första. Efter det här var det inte lätt att somna. Oroliga.

På förmiddagen då vi fått ett par timmars sömn ringde jag djursjukhuset och berättade att han fått sitt andra anfall. De antecknade detta och ville att jag skulle ringa igen om det kom fler. Klockan två på eftermiddagen kom det tredje. Gav stesolid även då och det blev ett anfall på ca 30 sekunder. Tiden går riktigt sakta kan jag säga! Efteråt är han väldigt vinglig och trillar omkull överallt. Han förstår inte riktigt vad som händer heller eftersom han är medvetslös under anfallen. 

Nu ringde jag veterinären igen som tyckte att vi skulle komma in så fort som möjligt eftersom det inte alls lät bra med tre anfall på tolv timmar. Dessutom kan anfallen bli livshotande om de avlöser varandra eller om anfallet inte går över på några minuter. Nu var vi riktigt uppgiva eftersom vi befarade att det skulle fortsätta så här med flera anfall per dag. Hos veterinären togs nya blodprover och sen blev han inlagd.

Under tiden Zeke var inlagd snurrade många tankar i huvudet. Skulle det fortsätta så här med anfallen? Är det då ett värdigt liv för en hund? Kan det vara en hjärntumör som är orsaken? Hur gör man om hunden behöver lämnas själv en stund? Vad göra om han får ett anfall utomhus och man inte har stesolid i fickan? Som sagt, många tankar.

Veterinären hade sagt att om han fick ett kraftigt/längre anfall som han inte kommer ur så skulle de ringa direkt och då eventuellt söva ner honom. Hörde vi inget förrän under telefontid dagen efter så var allt bra. Detta gjorde att man gick på helspänn under hela morgondagen. Man hoppades på att de inte skulle ringa. När kvällen kom och man skulle gå och lägga sig kändes det oroligt om telefonen skulle ringa eller inte. Det gick verkligen inte att somna trots att man natten före bara fått cirka två timmars sömn. Men, det ringde inte.

Klockan tio idag på förmiddagen ringde mobilen. Jag blev livrädd för telefontiden var mellan elva och tre så de skulle ju inte ringa nu. Fick dock lugnande besked. Han hade inte haft ett enda anfall! Förmodligen beror detta på att epilepsimedicin sattes in redan igår och den kan ha förhindrat krampanfallen. Han var dock mycket stressad och ville helst komma hem. Han hade röntgats och genomgått en neurologisk undersökning. Inget hade visat nåt, vilket stärkte tankarna på epilepsi. Nu ska han äta den här medicinen livet ut. Under den första tiden kan man få prova sig fram vilken medicin som fungerar.

Framtiden är mycket oviss. Han kanske får ett anfall om en timme, en dag, en vecka, en månad eller ett år. Eller så dröjer det flera år. Har man riktigt tur får han aldrig mer någon anfall. Det här får tiden utvisa.

Nu ska vi iallafall tillbaka till veterinären om fyra veckor för en ny neurologisk undersökning och blodprovtagning.

Det var en glad hund som mötte oss när vi hämtade honom. Han har dock en del biverkningar av medicinen som extrem törst och hunger, trötthet och yrsel. Förhoppningsvis lägger detta sig när han vant sig vid medicinen. Han har sovit som en stock nästan hela eftermiddagen stackarn. Nu ska vi ta det lugnt och undvika stressande moment som kan utlösa anfallen.

Blödig

Tittade nyss på djurhjälpen på tv. Det var en labrador som kom in med svullen mage och veterinären konstaterade att han hade cancer som spritt sig över hela magen så avlivning var det enda möjliga. Detta påminde mig så mycket om Ozzy så jag blev fruktansvärt blödig. Det blev inte bättre av att hundens husse var jätteledsen (såklart) och jag kunde verkligen förstå hur han kände det och vad han tänkte.

Människor som inte haft hund kan omöjligt förstå hur det känns när ens älskade vän går bort. I detta fallet var labradoren 10 år. Lilla Ozzy var bara 20 månader. Orättvist!

Drömmen som krossades

Hade en helt underbar dröm i natt. Jag hade köpt två trisslotter och på en av dem var det vinst. Skrapade fram 1,9 miljoner eller för att vara exakt 1 980 000 kronor. Det roliga i drömmen var att jag hade så svårt att bestämma mig för vad som var bäst att göra med alla dessa pengar. Till en början skulle naturligtvis studielånet betalas av, men sen då? Det är mycket man skulle vilja göra som att resa, köpa hus, giftemål, ny bil etc. Allt detta skulle det ju dock inte räcka till och det var det som var det stora problemet.

När jag vaknade trodde jag först att det var sant, men efter en stund fattade jag att allt bara var en dröm. Först blev jag irriterad, men insåg sen att jag slapp problemet med vad pengarna skulle användas till.



Så drygt!

På julafton av alla dagar blev jag förkyld. Jaja, en förkylning dör man ju inte av men det var samma visa förra julen. Nu nästan två veckor senare var jag på bättringsvägen. Vad händer då? Jo, det verkar som om jag drabbats av ytterligare en förkylning på den gamla. Fick helt plötsligt tillbaka snuvan och nu sitter den i bihålorna. Man undrar ju vad man gjort för ont när man nu äntligen skulle få känna sig lite ledig.

 

Nåja, jag drömmer mig bort i inredningsvärlden. Har kommit in i en period då jag vill ha så mycket nytt. Frågan är bara varför den här perioden kommer efter jul då man redan fått sina julklappar. Alla som undrade vad jag önskade mig hade nu kunnat få jättemånga förslag. Nu fick jag dock bra julklappar ändå.

 

Mest av allt just nu vill jag ha den här jordgloben.

 

Så otroligt snygg den hade varit här hemma! Måste komma ihåg detta om ett halvår då jag fyller år. Om jag nu inte köpt den själv innan dess vill säga. Just nu är det tyvärr färdigshoppat för min del ett tag framöver. Annars hade man ju kunnat tänka sig nya gardiner till ett par fönster och en massa annat. Drömma kan man ju alltid göra.

 

 



Gott Nytt År!

 

I år firades ett fyrverkerifritt nyår. Vi åkte upp till norra Öland mitt i ingenstans och där var det inte mycket till raketer. Inte för att Zeke bryr sig, men hans kompis Joline är lite känsligare.

 

Vi åt trerätters bestående av hummersoppa (sparrissoppa för min del) till förrätt.

 

 

 Hasselbackspotatis, rödvinssås och oxfilé (quornfilé för min del) till varmrätt.

 

 

 

 Och så avslutade vi med creme brylé till efterrätt. Sen var man rund om magen.

 

 

Det spelades spel, tjoades och tjimmades och plötsligt var klockan tolv.

 

Tolvslaget firades nere på bryggan i hamnen. Eftersom vi inte ville skjuta raketer valde vi istället att skicka iväg några khom loy. Eller ja vi trodde åtminstone att vi skulle kunna skicka iväg dem. Det visade sig att det blåste lite för mycket kastvindar så färden slutade i vattnet. Efter tre försök gav vi upp. Då hade vi i alla fall druckit massa skumpa och rökt cigarr.

 





Julen

 

Ja, jag vet jag ligger efter som vanligt..

 

Det tog ett tag innan julpynt och gran kom på sin plats, men till slut så infann sig julstämingen även hos oss.

 

 

Det kändes skönt att lägga allt plugg åt sidan för att fira julen, även om saker kanske hade behövts fixas med. De tankarna slogs bort.

 

Julafton firades hos mamma och pappa med hela familjen. Det var en mycket mysig dag med god mat och trevligt sällskap.

 

Efter maten kom tomten.

 

 

Ja inte den här lilla tomten utan en större :)

Innan tomten kom in knackade han traditionsenligt på fönstret. Alla barnen inklusive Zeke ville titta på tomten. Och ja, vi har en blå tomte men det har vi alltid haft.

 

 

I år var det nog nästan rekord i antal julklappar som skulle delas ut. Trots att vi varje år säger att vi ska minska ner på dem. Det var näst intill kaosartat med alla klapparna.

 

Zeke fick en "lillebror" i julklapp av oss. Vi döpte honom till Bengt.  Han blev helt tokig i den och släppte knappt den på hela kvällen. 

 

Bilder på finingen framför granen måste man ta varje år.

 Sammanfattningsvis var det en mycket mysig och lyckad julafton (som alltid). Fick symaskin, köksmaskin, pengar, köksvåg och mer därtill av tomten så jag måste ha varit riktigt snäll under året.