Trodde vi skulle förlora honom

Det senaste dygnet har varit fruktansvärt jobbigt! Det började i förrgår när jag gick och la mig. Satt uppe och "nattpluggade" som jag ibland gör och gick väl i säng runt halv två. Precis när jag skulle somna hör jag hur Zeke "springer" med benen. En dröm tänkte jag för han brukar drömma och då springa med benen. När det eskalerade gick jag i mörkret för att väcka honom. När jag lägger handen på honom känner jag att han är helt stel och stenhård. Skriker då på Martin och sträcker mig efter lampknappen. Då ser vi något av det otäckaste vi någonsin sett. Han ligger helt spänd och sprattlar med benen, nacken sträckt uppåt och munnen vidöppen. Ögonen rullade, han kissade på sig och massvis med fradga på golvet. Vi blev helt panikslagna och bara skakade. Fattade inte alls vad som hände. Min och även Martins första tanke var att han fått ett hjärtstopp så vi började skrika på honom och försöka få igång honom igen. Efter en stund (kändes som en evighet) slappnade musklerna av. Då var han helt yr och bara tittade runt omkring sig. Vi ringde jourveterinären som tyckte att vi skulle komma in så fort som möjligt. Hon berättade att det var ett krampanfall. Blodprover togs, men de visade inte på någon orsak till anfallet. Vi fick stesolid (muskelavslappnande) med oss hem som vi skulle ge om det hände igen. Veterinären nämnde att det förmodligen rörde sig om epilepsi och då är det viktigt att hunden är lugn och inga stressande moment finns. Det var därför vi tog honom med oss hem. Vi förklarade att han tidigare varit mycket orolig då han varit inlagd.

Runt fyratiden på morgonen var vi hemma från veterinären. Fortfarande skräckslagna, men väldigt trötta. När vi somnat och sovit cirka en timme vaknade jag av att Zeke fick ett nytt anfall. Den här gången hanterade vi det bättre, men det var fortfarande otäckt. Nu hade vi fått lära oss att man ska vara lugn, låta hunden vara ifred och släcka lyset. Så fort som möjligt gav vi dock stesoliden till honom, vilket gjorde att anfallet blev kortare än det första. Efter det här var det inte lätt att somna. Oroliga.

På förmiddagen då vi fått ett par timmars sömn ringde jag djursjukhuset och berättade att han fått sitt andra anfall. De antecknade detta och ville att jag skulle ringa igen om det kom fler. Klockan två på eftermiddagen kom det tredje. Gav stesolid även då och det blev ett anfall på ca 30 sekunder. Tiden går riktigt sakta kan jag säga! Efteråt är han väldigt vinglig och trillar omkull överallt. Han förstår inte riktigt vad som händer heller eftersom han är medvetslös under anfallen. 

Nu ringde jag veterinären igen som tyckte att vi skulle komma in så fort som möjligt eftersom det inte alls lät bra med tre anfall på tolv timmar. Dessutom kan anfallen bli livshotande om de avlöser varandra eller om anfallet inte går över på några minuter. Nu var vi riktigt uppgiva eftersom vi befarade att det skulle fortsätta så här med flera anfall per dag. Hos veterinären togs nya blodprover och sen blev han inlagd.

Under tiden Zeke var inlagd snurrade många tankar i huvudet. Skulle det fortsätta så här med anfallen? Är det då ett värdigt liv för en hund? Kan det vara en hjärntumör som är orsaken? Hur gör man om hunden behöver lämnas själv en stund? Vad göra om han får ett anfall utomhus och man inte har stesolid i fickan? Som sagt, många tankar.

Veterinären hade sagt att om han fick ett kraftigt/längre anfall som han inte kommer ur så skulle de ringa direkt och då eventuellt söva ner honom. Hörde vi inget förrän under telefontid dagen efter så var allt bra. Detta gjorde att man gick på helspänn under hela morgondagen. Man hoppades på att de inte skulle ringa. När kvällen kom och man skulle gå och lägga sig kändes det oroligt om telefonen skulle ringa eller inte. Det gick verkligen inte att somna trots att man natten före bara fått cirka två timmars sömn. Men, det ringde inte.

Klockan tio idag på förmiddagen ringde mobilen. Jag blev livrädd för telefontiden var mellan elva och tre så de skulle ju inte ringa nu. Fick dock lugnande besked. Han hade inte haft ett enda anfall! Förmodligen beror detta på att epilepsimedicin sattes in redan igår och den kan ha förhindrat krampanfallen. Han var dock mycket stressad och ville helst komma hem. Han hade röntgats och genomgått en neurologisk undersökning. Inget hade visat nåt, vilket stärkte tankarna på epilepsi. Nu ska han äta den här medicinen livet ut. Under den första tiden kan man få prova sig fram vilken medicin som fungerar.

Framtiden är mycket oviss. Han kanske får ett anfall om en timme, en dag, en vecka, en månad eller ett år. Eller så dröjer det flera år. Har man riktigt tur får han aldrig mer någon anfall. Det här får tiden utvisa.

Nu ska vi iallafall tillbaka till veterinären om fyra veckor för en ny neurologisk undersökning och blodprovtagning.

Det var en glad hund som mötte oss när vi hämtade honom. Han har dock en del biverkningar av medicinen som extrem törst och hunger, trötthet och yrsel. Förhoppningsvis lägger detta sig när han vant sig vid medicinen. Han har sovit som en stock nästan hela eftermiddagen stackarn. Nu ska vi ta det lugnt och undvika stressande moment som kan utlösa anfallen.