torsdag 6 september 2012

Alla är vi olika

Det här handlar om en person som jag inte känner på något vis. Hon har en kennel med storväxta hundar och av en slump kom jag in på hennes sida via facebook. En av hennes hundar (en ung hanhund) hade blivit halt och fått diagnosen OCD, alltså samma som Zeke har. Hon har nu beslutat sig för att avliva denna hunden, vilket gör mig lite fundersam. Det är givetvis hennes beslut, men man kan ju undra vad hon grundar detta beslut på. För vår del tänkte vi inte ens på att avliva Zeke eftersom veterinären verkade så positiv till operation. Enligt vår veterinär fanns det goda chanser att hunden skulle bli helt problemfri. I vårt fall blev det ju inte riktigt så, då Zeke återigen fick grova pålagringar efter operationerna. Han har ju dock inte ont av det och det märks inte vid normal belastning. Nackdelen är väl att det blir värre och värre ju äldre han blir, men då har han ju fått några lyckliga år iallafall. Och vi med. Hade jag vetat hur hans liv skulle bli innan operationerna så hade jag ändå låtit operera honom. Självklart ska man ju inte vara självisk, men i detta fall har han ju inte utsatts för onödigt lidande.
 
Åter till den här uppfödaren då. Det jag funderar på är om hon grundar sitt beslut att avliva hunden på att den inte kommer gå att använda i aveln och eftersom det inte går att avla på den så är det en onödig utgift att behandla hunden. Om så är fallet så tycker jag att det är riktigt illa! Som uppfödare måste man väl ändå tänka på att det inte alltid blir som man tänkt med hunden och då får man väl utgå från det och antingen behålla den som sällskapshund eller också lämna ut den på foder om man inte har plats för den. Alla hudar har ett värde. Det är iallafall min åsikt!
 
 

1 kommentar:

  1. Ja och det är tur att vi är olika… Förstår inte varför vissa har så lätt att ta till avlivning, som om hundlivet inte har nått värde överhuvudtaget, grr. Håller med dig, man gör allt för och ha kvar dom så länge det bara går.

    Min Rasmus är ju skadad, eller kommer att dras med sin känning så länge han lever, inte fanken avlivar jag honom för det, skulle aldrig falla mig in. Han får pyssla med det han klarar utav bara jag får ha honom kvar.

    Blir så ledsen när jag läser om sånt, det är så man gråter.

    Kramiz

    SvaraRadera