Ett år har gått..

Tänk vad konstig tiden är egentligen. När jag tänker på att det idag är ett år sedan Ozzy gick bort, så känns det som en hel evighet. Under det här årets 365 dagar så har det inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på honom. Tänker jag däremot på att Zeke snart är ett år så känns det som om tiden gått väldigt fort. Men det är väl så när det händer tråkiga saker. Det tar tid helt enkelt.

Idag tänker vi på kära Ozzy extra mycket och jag minns att just vid den här tiden på tisdagen förra året så satt vi utanför djursjukhuset och väntade. Vi väntade på svar från veterinären som öppnade upp hans mage för att se om det fanns något att göra. Väntetiden kändes som en evighet och jag ville inte ge upp hoppet. En stund senare kom hon ut och berättade att det såg mycket illa ut och inget fanns att göra. Vi accepterade att det inte fanns någon mening med att väcka honom utan att det var bättre att låta honom somna in djupare. Allt kändes väldigt konstigt med tanke på att jag samma morgon hade lekt med honom på ängen och allt hade varit som vanligt. Det blev helt enkelt en stor chock och jag hade aldrig varit så ledsen som jag var då.

Jag bestämde mig för att jag aldrig mer skulle äga en hund, för jag ville inte utsätta mig för det här igen. Saknaden var stor och det blev inte bättre av att det var tomt, tyst och ensamt hemma. Drygt en vecka senare fick vi veta att Ozzys pappa fått sin andra kull med valpar i Sverige. Då började tankarna om en hund komma tillbaka och vi hade många diskussioner om hur vi skulle göra. Beslutet vi tog har vi inte ångrat för en sekund. Vi fick en ny vän som förgyller våra liv, men inget kan bota saknaden efter Ozzy och det visste vi självklart om. Han var min första hund och han var väldigt speciell för mig.

Ikväll tänder vi ljus för världens bästa och mest saknade vovve.